Varför är det så få från överklassen som tatuerar hela kroppen upp till halsen?
Jag ska beskriva tre typer först (hämtade ur min omgivning i verkligheten), och sedan förklara varför jag stör mig på överklassens sätt att klä sig.
Underklasskillen:
Den här killen har haft en strulig uppväxt. Jag lärde känna honom när han var 19 år och redan då var det supa som gällde varje dag i veckan. Nu tio år senare verkar hans liv fortfarande gå ut på att hitta anledningar till att supa sig redlös. Den här killen är tatuerad över hela armarna och halsen. Hans flickvän likaså. På facebook läggs det bara upp bilder på när de super. Han hamnar ofta i dåligt sällskap som gör att han har blivit misshandlad flera gånger och rånad flera gånger. När jag lärde känna honom så sålde han även sig själv för sprit (han sa alltså till tjejer att han kunde följa med dem hem om de bjöd honom på sprit hela kvällen, vet inte om det var många tjejer som nappade på erbjudandet men jag vet i alla fall två stycken).
Har man tatueringar på halsen idag, även om en liten tatuering här eller där har blivit ganska mainstream, så blir det svårare att söka jobb. Kanske inte de jobb med lägst krav, men försöker man komma lite längre upp blir det svårt. När man sitter på en anställningsintervju vill man få arbetsgivaren att känna att jag är som honom, att jag kommer passa in i gruppen, att jag kommer sitta med dem på fikarasten och skratta åt deras skämt. Då får man jobbet. Om det inte är så att man har en väldigt speciell egenskap som efterfrågas, men söker man ett vanligt jobb där det finns tio andra sökande som har lika bra kvalifikationer (som det alltid finns på de jobb jag söker i alla fall), då är det personligheten som avgör. Och då är det svårt för den där personen med 30 piercings eller med stjärnor tatuerade på kinden. Det är liksom inte som att säga: jag är som du. Även om man kanske är precis som dem, innerst inne.
Genom sitt utseende signalerar den här killen: jag skiter i samhället, i normen, i systemet! Och med all rätt! Under hans uppväxt och under hans senare liv har ju samhället skitit i honom, så varför ska han göra sig till och försöka söka de där jobben högre upp när han vet att han aldrig kommer att få dem ändå?
Medelklasstjejen:
Jag själv. Jag har inga tatueringar men skulle kunna ha en i svanken eller en liten på vristen eller på axeln – som jag sa är ju det ganska mainstream idag. Om jag ska iväg på något mer formellt som en anställningsintervju eller ett lite finare kalas klär jag mig ganska neutralt. Jag själv och andra liknande klär oss gärna i svart kjol, svarta byxor, jeans kanske om det är lite mer vardagligt, killar kanske har en vit skjorta eller en ljusblå eller en med ljusblå små rutor, kanske en pullover i en ganska neutral färg, en finare blus, osv. Vi är den där tråkiga grå skaran som vill smälta in, inte sticka ut. Vi vill mingla och skapa oss nya kontakter som kan vara värdefulla senare i arbetslivet. Vi måste passa in därför att det inte är självklart att vi får stanna kvar på den position vi är på. Vi kan falla nedåt och klättra uppåt, beroende på hur väl vi sköter oss och till vilka skämt vi skrattar och hur vi skrattar och vem vi ligger med och vem vi inte ligger med, osv.
Överklasskillen:
När vi har en sån där formell tillställning som jag beskrev ovan, när alla är lite svarta och vita och neutrala, då kommer den här killen i grod-gröna byxor, rosa pikétröja, och över axlarna ligger en turkos pullover slängd. Jag tycker att den här klädseln egentligen signalerar samma sak som den tatuerade underklasskillens utseende signalerar, nämligen: jag skiter i samhället, jag behöver inte göra mig till, jag behöver inte passa in, jag behöver inte visa att jag är en av er.
Bara det att när det gäller överklasskillen har ju han fått alla fördelar som någon kan få i det här samhället? Och jag tror att det är därför det börjar koka i mig av irritation varje gång jag ser en sån här kille. För vad får honom att tro att han kan skita i samhället, när det är samhället som gjort honom till det han är? Antagligen lever han på sin pappas intjänade pengar, alltså är han inte bättre än en person som lever på socialbidrad, som han antagligen föraktar, men som jag inte föraktar. Och hans pappa har tjänat de där pengarna därför att personer under honom har slitit för löner fem gånger lägre än hans, medan de har jobbat övertid på helger när han har kunnat åka iväg med segelbåten eller gå en golfrunda. Och vad får överklasskillen att tro att han kan parkera bilen fel (eftesom bötern inte är värt något för honom), när vi andra måste åka runt halva stan för att hitta en parkeringsplats?
Nej, usch, de personer som gör slut med samhället för att de har en anledning till det känner jag för att krama, medan de som gör slut med samhället för att de tror att de står över alla oss andra, dem vet jag inte vad jag vill göra av faktiskt.
Men det är väl bara mitt mindervärdeskomplex som talar..
Varför har människor så många fördomar kring människor som inte har samma förutsättningar som oss? Om det är att människor är mindre eller mer ekonomiskt försedda än oss spelar ingen roll. Vi har fördomar mot dem ändå. Att inte bara acceptera att människor är olika istället för att analysera och kritisera dem och deres beteende. Att du använder ordet ”antagligen” är lite skrämmande, du vet inte riktigt om han lever på sin pappas pengar eller inte, men du väljer ändå att kritisera honom.
Jag förstår att du, jag och många andra kommer fundera över varför det är som det är, varför den här killen väljer att dyka upp i en annan outfit än alla andra, att hans åsikter går isär med andras, men det ger oss inte rätt, eller?
Jag tycker inte det är någon fara om man låter sina fördomar stanna hos sig själv, och jag skäms inte för att jag har fördomar, för jag tror att det är rätt ”normalt”. Däremot, om jag börjar prata med den här killen, så kommer jag anstränga mig för att behandla honom som vem som helst, för fördomar kan lätt ändras och försvinna när man pratar med någon. Jag tycker att det är farligt om man låter fördomarna gå så långt att man väljer att inte prata med folk som man tror är annorlunda än en själv.
Däremot ser jag inget fel i att döma andra människor, för inget sätt att leva är ju ”rätt”, utan i alla sätt att leva finns bra och dåligt, och om vi då inte påpekade bra och dåligt för varandra skulle vi ju aldrig utvecklas. Då skulle vi ju kunna dra iväg åt ett samhälle som misshandlar barn tex, för att ingen ifrågasätter den enskildas rätt att leva som den vill. Men nej, alla har inte rätt att leva som de vill, för vissa sätt att leva är fel – när det skadar någon annan. Till exempel alltså.
Och jag tycker inte att den här killen har rätt att säga att han skiter i samhället, för det är alla vi andra under honom som gör det möjligt för honom att leva som han gör.
Och jo, jag tror att det är ärvda pengar, när man är så pass ung (27) och nyss börjat på första jobbet efter högskoleexamen, då kan man inte ha råd med den livsstilen som han berättar att han har.
Det är egentligen lite underligt, för något från en lägre samhällsklass har svårare att få jobb om hen är tatuerad, men ändå är det många knegare som är tatuerade. Är man från en finare familj, så kan man få jobb, hur man än ser ut. Sen är det ju väldigt dyrt att tatuera sig, så borde det inte vara tvärtom?
Ja
det borde verkligen vara tvärtom 
Jag tycker eg att det är lite tråkigt att man nästan direkt kan se på en person vrån vilken samhällsklass den kommer eller vilka intressen de har. Hur många som har dreads till exempel är företagsledare och röstar höger? Och hur många som har dreads åker på musikfestivaler eller är vegetarianer eller röstar vänster?
Tråkigt att man måste vara så fast i sin klass.
Du skriver verkligen bra, jag ser fram emot att fortsätta följa din blogg.
Å va glad jag blir!